all about the ups ‘n’ downs

har nyss kommit hem från en 2 timmars promenad med min älskling.. jag höll på att frysa arslet av mig.. är fortfarande så jävla kall.. brrr. men det var härligt att komma ut lite nu måste jag träna.. och ärligt talat önskar jag att jag slapp, för mina ben har så jävla ont.. eller hela min kropp egentligen.. träningsvärk. men det ska kännas! så nu är det bara köra hårt. no pain – no gain

mår inge vidare idag.
skulle helst vilja tröstäta en massa godis.. choklad.
men det får jag ju inte.
precis som en massa andra saker jag vill göra just nu..

melon tröstar inte alls lika bra, men det får duga. och så blir det att kura ihop sig under filten och titta på top model.

vissa dagar är jobbigare än andra och vissa dagar orkar man inte alls. igår hade jag massor av saker planerade, men det enda jag ville göra var att krypa ner under en filt i soffan och kolla på tv, och så fick det bli. humöret var inte på topp, kan man lugnt säga, och inte blev det bättre när jag bara kunde tänka på vad jag borde ha gjort men bara inte orkade göra. så igår var helt enkelt en skitdag!  jag är ju faktiskt sjukskriven, så jag borde få ligga i soffan en hel dag utan att känna mig dålig för det.. men jag mår inte bättre av det, snarare sämre..

så idag steg jag upp och bestämde mig för att idag ska jag jävlarimig inte ligga under filten och tycka synd om mig själv. istället har jag promererat, varit en sväng på stan, solat, tränat, handlat och städat undan lite.. och juste, träffade studievägledaren idag också, och nu är det bestämt, jag börjar om termin 3 i januari och är sjukskriven fram till dess.

nu ska jag laga lax och potatis och vänta på att min älskling kommer hem idag är en mycket bättre dag, bara för att jag bestämde mig för att det skulle vara det. vill man må bra så kan man inte bara ligga och vänta på att allt ska lösa sig, man får kämpa.

keep on fighting
never give up

för det mesta tycker jag att tiden går alldeles för sakta. att gå hemma och rulla tummarna är inte riktigt nåt för mig, jag blir alldeles för rastlös. den senaste tiden har jag mest försökt få tiden att gå så fort som möjligt på dagarna när min älskling inte varit hemma. men nu börjar jag tycka att tiden går alldeles för fort och jag förstår inte hur jag ska hinna med allt som jag vill/måste göra. kanske beror det på att jag tidigare inte orkat eller haft lust att göra något, och nu börjar det komma tillbaka? men när orken och lusten kommer tillbaka så räcker inte tiden till. och när jag börjat med nåt så vill jag helst att allt ska bli färdigt på en gång!

igår köpte jag gardiner och hängde upp dom.. blev riktigt fint tycker jag. men nu vill jag ha nya soffkuddar och ljus och allt möjligt som passar med dom nya färgerna. idag har jag hängt upp några tavlor och försökt städa lite här men jag kom inte så långt med det. kanske fortsätter imorgon om jag orkar.. det börjar i alla fall bli lite finare och lite mer ordning i våran lägenhet och det är ju roligt, men samtidigt kan jag inte släppa tankarna på den superfina lägenheten jag hittade på hemnet och jämfört med den så är våran lägenhet så himla gammal och ful. jag skulle så gärna vilja ha en renoverad och fräsch lägenhet, det skulle vara så mycket roligare att pyssla och greja med gardiner, prydnader och tavlor då.. åh, jag vill ha!

anyways, hade tänkt städa idag som sagt, men jag blev så himla trött av att tänka på allt jag vill/borde göra att jag inte orkade städa nå mer. inte känner jag för att träna idag heller, det får nog bli vilodag idag igen. istället tog jag ett bad och kollade på how i met your mother samtidigt, det var riktigt skönt det är ju faktiskt söndag – guds vilodag

imorgon ska jag försöka vara lite duktigare, i alla fall gå igenom flyttlådorna som jag fick med mig från kalix och se vad som ska ut i förrådet och vad som ska vara kvar. sen har jag lite annat att ta tag i också, får väl se vad det finns tid, ork och lust till

på återseende!

jo, just nu känns det inte som att jag har turen på min sida. när jag äntligen kommer hem från sjukhuset, då jag legat inne för att ställa in medicinen och övervakas pga eventuella biverkningar, vad händer då? jo jag får världens hjärtklappning och ont i bröstet, så igår fick jag åka in på akuten. det hade blivit förändringar på mitt ekg och jag hade vilopuls på 130. dom antog att det berodde på medicinen så jag fick sluta med den på en gång. samma dag som jag hämtat ut den på apoteket för 330kr. och dessutom fick jag sluta tvärt istället för att trappa ner, som man egentligen ska göra, så därför har jag har utsättningssymtom idag, illamående, yrsel, huvudvärk osv. inte ett dugg kul. och på måndag blir det väl att börja äta en ny medicin antar jag, men nya biverkningar och allt sånt.. halleluja!

men, det är då jävligt tur att man har en sån fin pojkvän när livet är dumt.. han tar så bra hand om mig. köpte en hel låda med juleskum igår, och den är nästan slut idag har han lagat mat och bakat världens godaste muffins! nu håller han på att fixar med min dator, sen ska vi mysa i soffan med glass framför en film. så ja, jag ska väl inte klaga, mitt liv är helt okej trots allt

nu är jag hemma.. för att stanna. och det är så himla skönt! vaknade vid 7-tiden i morse och kunde inte somna om. jag är nog egentligen lite för rastlös för att vara sjukskriven. orkar liksom inte sitta still, det kryper i kroppen och tankarna börjar snurra. så idag har jag städat, handlat, lagat mat, bakat (?), och pillat med lite allt möjligt. sen la jag mig i badkaret och tog det lugnt ikväll blev det lite mys framför tvn med min älskling. nu är jag trött och slut, ska krypa ner under täcket hemma i min säng, pussa min prins godnatt och förhoppningsvis somna omgående.

well, ville väl bara säga att mitt livs berg-och-dal-bana äntligen verkar vara påväg uppåt igen och tacka alla er som har stöttat och peppat mig, för att ni fanns kvar och stod ut med mig fast jag inte alls var så rolig att ha att göra med, och fast jag vet att det var tungt.

och älskling, jag hade aldrig klarat det utan dig <3

what doesn’t kill you makes you stronger, right?
så, nu fortsätter vi framåt, uppåt, kämpar vidare, vänder aldrig tillbaka, ger aldrig upp.

laku noc!

jo det har mest gått nedför sista tiden. och fort har det gått. skolan har jag fått lägga på is för ett tag, men jag har inte hoppat av, bara tagit en paus. behöver lugn och ro, måste fokusera på att bli bra nu, tänka på mig själv. men nu börjar jag bli så förbannat trött på dom här låsta dörrarna och den äckliga maten men mest av allt saknar jag min älskling så himla mycket. jag behöver honom. närhet, kärlek. det är det som kommer göra mig lycklig i längden.

well, ikväll ska jag iaf få en liten dos kärlek, och snart får jag komma hem på riktigt! hoppas bara att kaoset på insidan snart börjar lugna ner sig och att tankarna kan sluta snurra runt runt i huvudet. jag försöker så mycket jag orkar, jag hoppas bara att det räcker.

peace

återigen var det länge sen jag skrev

mycket har hunnit hända. jag har mått rätt dåligt så jag blev sjukskriven från praktiken de sista två veckorna och sen en vecka av skolan. men på måndag ska jag börja igen. eller testa iaf, och se om det går bra. annars får jag sjukskriva mig ett tag till. det jobbigaste är ju att jag tappat minnet, och det är ju inte så bra när man ska plugga till tenta.. jag kommer inte ihåg nånting! vi får väl se hur det ska lösa sig, i värsta fall får jag sjukskriva mig ett tag till och hoppas på att minnet kommer tillbaka!

i helgen har iaf sara varit här, och det har varit superkul! vi har shoppat, ätit gott, druckit gott och myst! igår var vi ut och skakade rumpa, det var jäkligt kul! nu har hon åkt hem och jag ska bara slappa och vila mig iform

nu ska jag lägga mig i soffan och glo på tv! ciao

ja, helt värdelös faktiskt, på att uppdatera bloggen. men, jag skriver ju faktiskt för min egen skull, inte för eran. så det så! och jag har inte haft lust/tid att skriva på ett bra tag. men nu blev jag plötsligt sugen igen

ja, sommarjobbet i norge tog ju slut för ett bra tag sen, och sista tiden räknade jag verkligen dagar och timmar tills jag skulle få åka hem till mitt älskade sverige igen. nog för att jobbet var helt okej, och lönen kan man verkligen inte klaga på, men 10 veckor var för mycket. dessutom jobbade jag halvt ihjäl mig på slutet och längtade hem så fruktansvärt mycket. så ja, jag var väldigt lycklig när det äntligen var över. och ännu lyckligare när lönen trillade in på kontot men såklart gick jag ju och kärade ner mig där i norge.. vilket gjorde det lite jobbigare att åka. så typiskt mig.. att kära ner mig i en 86årig tant. men hon är faktiskt helt underbar och innan jag åkte hem bytte vi adresser.. så nu tänker jag brevväxla med en 86åring i norge! inte illa, va?

har hunnit gå 4 veckor i skolan.. och det känns väl sådär. den här kursen borde liksom vara intressant men föreläsningarna är värdelösa och jag är totalt tom på energi. och jag kunde inte vara mindre motiverad att börja skriva uppsatsen. suck. men nu har praktiken börjat, 3 dagar har jag avklarat. på kvinnokliniken. det är intressant, roligt och lärorikt, men fysiskt och psykiskt utpumpande. tidiga mornar och långa dagar. man blir trött i kroppen, men ännu mer i huvudet. det är mycket att ta in, mycket att lära, mycket att tänka på. stress och press. man blir bedömd på allt man gör, man gör allt med någon som står bakom en och kontrollerar. det är såå stressande. och jag känner mig helt död när jag kommer hem. och man får se mycket. mycket hemskt. många tragiska människoöden. mycket sorg, mycket smärta. idag såg jag ett 10 veckors foster. en miniatyr-bebis. med öron, näsa och mun, tio fingrar, tio tår. en hel människa, bara mycket mycket mindre. och sen kastades det i sopkorgen. I SOPKORGEN!?! och jag stod där som ett fån med tårar i ögonen och undrade om det inte i alla fall fanns något mer humant sätt att ”göra sig av” med det lilla som om några veckor hade räknas till människa? det var jobbigt, fyfan så jobbigt. och enligt sjuksköterskan jag gick med är vårat jobb att ”normalisera”, för att göra det mindre jobbigt den som gör aborten. kanske lätt för den som gör det varje dag, men jag fick anstränga mig till max för att inte visa mina känslor och börja storböla framför kvinnan som själv kämpade med sitt beslut att avbryta sin graviditet. samtidigt är jag ju självklart FÖR abort, FÖR kvinnans rätt att bestämma över sin egen kropp och jag förstår att många gånger är det inte läge att få ett barn och då är det mer rättvist för barnet att ta bort det än att föda det till ett liv där föräldrarna kanske inte kan ta hand om det. men hur lätt är det att tänka logiskt när man står där och räknar till 10 fingrar och 10 tår på något som sedan kastas i soporna? inte lätt alls, kan jag lova.

men i nästa stund kan man få lämna ett glädjebud. att få gå in till någon och berätta att man lyckades få bort all cancer på operationen och att allt hade gått jättebra. se glädjetårarna i deras ögon innan som kastar sig om halsen på en och tackar en som om det var jag som hade utfört operationen. ja, i dom stunderna förstår man hur folk klarar av att se allt det där hemska och smärtsamma.. på grund av all glädje som finns däremellan. all lycka och tacksamhet. och trots att idag har varit en sjukt påfrestande dag har jag aldrig velat bli sjuksköterska mer än vad jag vill det just nu. det känns bara som att.. det är så totalt jävla rätt.

well, annars då.. jo jag och william firade ju 1 år den 4 september. det firade vi med helt enormt god mat på Bistro le Garage. en sån där superdyr lyxrestaurang som man blir nervös av att äta på för man är rädd att hålla besticken fel eller nåt. haha. men maten var helt gudomlig, jag har aldrig varit med om något i närheten. ville bara göra lite reklam för det!

imorgon och fredag är jag ledig. såå skönt att få sova ut. fast ja, ledig blir jag ju inte riktigt. måste ju ta hand om min älskling som opererar ögonen imorgon. fast det gör jag ju så gärna

det var en litet uppdatering om vad som händer i mitt liv. nu ska jag nog återgå till ljudboken! gonatt!

Idag fick jag ett tråkigt meddelande. Ann-Cathrine, som i många år kämpat så tappert mot cancern och hela tiden varit så stark, har nu somnat in. Hon har spelat en stor roll i mitt liv. Hon var som en extra-mamma under en massa år, och hon har alltid betytt så mycket för mig. Redan från början förundrades jag över hur otroligt stark hon var, hur positiv hon var, vilken stark vilja hon hade att stanna kvar i livet. Hon var en underbar människa, som gjorde allt och lite till för sin familj och sina nära. Jag är evigt tacksam över att jag fick tillhöra den gruppen av människor. Hon gav aldrig upp och hon tyckte aldrig synd om dig själv. Trots all smärta och alla problem tänkte hon alltid först och främst på alla andra. Tog alltid hand om, brydde sig alltid om.

Jag är, precis som många andra, säker på att om det hade varit någon annan som drabbats istället för hon, hade den personen för länge sedan varit död och begraven. Men hennes styrka och livsvilja var starkare än hos någon människa jag någonsin träffat, och hon gav aldrig upp. Hon kämpade in i det sista. Det, bland mycket annat, var det som gjorde henne så speciell.. Det var som om hela hon lös.. Hon utstrålade så mycket kärlek, värme och liv, trots den sjukdom som sakta åt upp henne innifrån. Det var helt enkelt omöjligt att inte tycka om henne. Hon var så speciell och hade ett hjärta som hade plats för så många. Hon var en underbar människa.

Ann-Cathrine har lämnat avtryck i mitt liv som tiden aldrig kommer kunna sudda ut. Hon smittade av sig så mycket, hon gav så mycket till alla i hennes omgivning. Och den tid jag fick vara med henne är jag tacksam för. Hon gav mig mycket och jag kommer aldrig att glömma det.

Du var den starkaste människa jag någonsin mött,
och du kommer för alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta.
Jag glömmer dig aldrig.
Vila i frid.